namn: Magnus Jahnsson, författare till Sjukt begär
ålder: 39 år
bor: Saltsjö-Boo

Berätta om din roman Sjukt begär.
Idén till Sjukt Begär fick jag när jag jobbade på EUs läkemedelsverk i London. Jag var med i utkanten av en utredning av hur hiv-mediciner som skickats som bistånd till Afrika plötsligt kunde befinna sig illegalt i Europa och säljas med stor förtjänst. Jag blev jätteupprörd av att något sådant kunde hända och att den Europeiska lagstiftningen var så tandlös mot denna typ av brottslighet.
Sjukt Begär är en spänningsroman som beskriver hur just ett sådant parti hiv-medicin stjäls på ett stekhett lager i Afrika och transporteras tillbaka till Europa. Väl där upptäcks operationen av en slump av en läkemedelsinspektör vilket sätter igång en jakt på den stulna medicinen. Boken skildrar ett antal olika personers perspektiv i denna jakt där insatserna trappas upp mer och mer.
Huvudpersonen är Felix, som aningslöst hamnat mitt i centrum av härvan. Han tvingas begå handlingar och ta beslut som påverkar honom och hans personlighet på ett sätt han inte kunnat föreställa sig. Till slut måste han bestämma sig om han är ond eller god.
Samtidigt löper en parallell berättelse om Erik, en ung hiv-smittad musiker, som får ta konsekvenserna av dåliga mediciner. De påverkar honom och de val han gör.
Min förhoppning är att boken skall vara spännande och engagerande, samtidigt som den diskuterar frågor som berör mig starkt, som den illegala medicinhanteringen, biverkningar av mediciner och krånglig EU-byråkrati.

Vad jobbar du med i dag?
Idag jobbar jag på ett snabbväxande Svenskt företag som som bygger läkemedelsfabriker runt om i världen. Jag har hand om en grupp som främst jobbar med kvalitetssäkring. Det är verkligen inget glamoröst jobb och tyvärr tror jag inte att det finns några bra ämnen till böcker därifrån: allt är väldigt uppstyrt och kontrollerat för oss som jobbar med läkemedelskvalitet.
Därför är romanskrivandet en sådan fantastisk motpol där fantasi och konstnärlig kreativitet får fritt svängrum.

Du har gått en skrivarkurs för Sören Bondesson, hur var det? Vad lärde du dig? Vad var mest användbart för ditt författarskap?
Oj, var skall jag börja? Jag hade mumlat om att jag vill skriva böcker sedan tonåren men det hade aldrig blivit något av det om det inte hade varit för skrivarkursen jag fick i present av min fru.
Det var fruktansvärt nervöst till en början. Det var som att blotta sin själ och sedan upp på allt elände bli bedömd om man duger eller ej. Jag har föreläst runt om i världen och blir sällan stressad men hu vad hjärtat bankade i bröstet när mina första korta noveller dissekerades i klassen. Dessutom var jag ju rätt kass rent tekniskt då jag inte hade några verktyg för skrivandet. Jag hade bara läst en massa böcker och visste inte hur man skrev en lång bok.
Sören var den som såg något embryo till talang, gav mig verktygen och självförtroendet att fortsätta skriva. Hans ärliga, oförställda och konstruktiva, men aldrig elaka, kritik hjälpte mig att hitta min egen röst och min egen stil. Samtidigt plockade han på sitt korthuggna dalmål ner mina allt för vilda och krångliga idéer. Dessutom lärde jag mig hur man skall strukturera upp en berättelse från början till slut, dramaturgiskt och tempomässigt.
När jag väl hittat min röst och tempot i mitt berättande blev allt mycket mycket lättare. Mycket handlar om självförtroende; att tro på att man kan skriva trehundra sidor; att tro på att det man skriver håller en bra nivå och attt någon kommer att vilja läsa det man skrivit. Som debutant vet man ju inte det. Man måste tro på det.
Jag tror faktiskt också att lärarens personlighet är väldigt viktig. Det är som att ha en coach, jag måste känna att vi är på samma våglängd för att våga öppna mig. Så kände jag med Sören. Sedan hjälpte det ju så klart till att Åsa Larsson och Jens Lapidus med flera gått kurs för honom. Det ger cred.
Jag gillade också skrivarkursfomatet rent generellt. Det passade min tävlingsinstinkt att tvingas leverera fyrtio sidor i månaden och få det bedömt av Sören och mina klasskompisar. Deras insats får man inte glömma bort. De har stått för många värdefulla kommentarer lämngs vägen.

Skriver du på nåt nytt?
Jag har faktiskt redan skrivit uppföljaren till Sjukt Begär. Den har arbetsnamnet Dubbel Blind och den är en fristående fortsättning på Sjukt Begär. Jag tycker att den är bättre, mörkare och jag ser fram emot att publicera den på ett eller annat sätt i framtiden. Men jag vill fila lite till på den och jag tycker inte att den kan publiceras utan att innan dess släppa Sjukt Begär vilket jag nu gjort.
Manuset är inspirerat av Vioxx-skandalen härom året. Det fokuserar på mediciners biverkningar och hänsynslösa läkemedelsföretag som försöker mörka dessa biverkningar, kryonedfrysning av kroppar och intellektuell fanatism.
Jag har dessutom idéer på åtminstone en bok till i den värld jag skapat med Sjukt Begär samt en ungdomsbok jag under julen berättat fram medan jag nattat mina barn.
Det gäller bara att få tid för skrivandet mitt i livet med familj, barn, karriär och alla andra måsten. Det är den stora utmaningen. Men skrivandet är en drog jag blivit beroende av och jag kommer att fortsätta vare sig någon köper mina böcker eller ej.

Varför valde du vulkan.se?
Det finns flera anledningar. En är att jag skickat in Sjukt Begär till flera förlag och fått mycket positiva lektörsutlåtanden men aldrig lyckat komma över den där sista lilla kullen och verkligen bli publicerad. Jag har helt enkelt inte tålamod att skriva om, skicka in, vänta och börja om igen. Jag tycker att boken är rätt bra som den är och jag känner att jag kan stå för det jag skrivit. Därför vill jag publicera nu och inte vänta.
En annan anledning är att jag gillar konceptet att man kontrollerar allt själv, från typsnitt till omslagsbild, även om det inte var det lättaste att skapa omslags-pdf:en. Jag förpestade tillvaron för min familj hela förra helgen i mina allt mer högljudda och svavelosande försök att få till omslaget så att det passade Vulkans format.
Jag måste förresten passa på att tacka min engelska kompis Jo som är proffsfotograf och gav mig omslagsbilden som passar så fantastiskt bra till bokens karaktär. Inte för att hon kommer att förstå att jag tackat henne så här men ändå ...
Till sist så hade faktiskt själv en ganska väl utveckad affärsplan för något år sedan för att starta ett eget företag enligt samma princip som Vulkan. Men det föll på att jag insåg att jag skulle få jobba så mycket med företaget att jag inte skulle få tid att skriva. Så då föll ju idén. Däremot är jag glad att ni lyckats förverkliga konceptet, det är genialiskt enkelt och det känns jättebra att vara en del av en "rebellrörelse" mot de traditionella förlagen.
Oj vad jag smörar för alla, inser jag, men det bjuder jag på. Jag är så glad att se min bok i tryck. Det är verkligen en häftig egotripp och ett avslut på en lång process.

/Linda Skugge