Berätta om din bok Musfällan!
Jag har kallat den ”en påhittad verklighetsskildring”. Med det menar jag att händelserna skulle kunna ha skett precis som jag berättar dem, men att de såvitt jag vet inte gjort det. Ännu. Det hela utspelas i ett litet industrisamhälle som hotas av utplåning när ortens enda arbetsplats drabbas av den globala finanskrisen. Då griper byns kvinnor in på klassiskt manér. Dom beslutar sig helt enkelt för att ligga med benen i kors tills karlarna tar reson och ger sitt stöd för de framväxande idéerna om att man måste dela på de jobb som finns i stället för att skicka ut fler och fler i arbetslöshet. När allt ser ljust ut igen slår marknadskrafterna till, hårt och obevekligt.. Mot dem står till och med kärleken sig slätt.

Vilka ska läsa Musfällan? Och varför?
Alla förstås! Allvarligt talat tycker jag att min roman bör intressera alla som nån gång funderat över vad morgondagens människor ska leva av – och för. Själv är jag helt övertygad om att det som vi idag ser som viktiga och meningsfulla jobb aldrig mer kommer att ge vad vi kallar full sysselsättning. Då har vi bara två saker att välja mellan: Att vi delar på de jobb som finns eller att fler och fler hamnar helt utanför arbetsmarknaden.

Vad inspirerade dig att skriva en roman?
Jag har alltid skrivit. Och jag har alltid drömt om att kunna ge ut en roman. Faktum är att jag fick mina första noveller publicerade innan jag fyllt 15. Sen tog jag time out – fast jag vet inte om begreppet fanns då – och när man kommit upp en bit i åren är man ju inte längre intressant för förlagsbranschen. Skrivit har jag gjort ändå. Försörjt mig växelvis som journalist och copywriter. Genom en kollega fick jag kännedom om Vulkan. Först då kunde drömmen förverkligas.

Var det självklart att det skulle bli Musfällan eller hade du andra idéer?
Det gav sig självt på något sätt. Jag tycker att jag hittat en idé som ligger precis rätt i tiden. Själva grundidén har jag burit på ett tag, men det var när finanskrisen slog till i USA som jag insåg att det var nu eller aldrig som gällde. När jag kommit så långt skrev jag färdigt romanen på några veckor.

Vad har varit lättast, svårast, roligast osv i arbetet med boken?

Svårast var nog att begränsa sig. Att inte sväva ut för mycket i periferien. I ett första utkast var min roman betydligt längre. Jag tror den tjänade på att ett par tämligen ovidkommande händelser fick maka på sig. Och roligast: För mig är själva utformandet av texten lustbetonat. Jag vet att detta kan vara på gott och ont. Det blir lätt för mycket utsmyckning på själva innehållets bekostnad.

Har du några tips till andra som vill skriva en roman?
Det vore väl förmätet med tanke på att det tog så lång tid för mig själv att komma till skott? Om jag ändå skall säga något så får det bli detta: Berätta din historia – och sätt punkt. Själv är jag närmast allergisk mot tegelstenar. Kortromanen är mitt format. Jo, en sak till tror jag kan vara ett gott råd: Snåla inte med stilgraden. Jag skrev min text med 9 punkter Times New Roman. Det blev onödigt smått, men omfånget blev några sidor mindre.

Och så den klassiska sportfrågan: Hur känns det så här på andra sidan målsnöret?
Det var just en fråga till en gammal friidrottare! Och svaret är: Tack, bra. Mycket bra rentav. Jag ser redan fram emot nästa lopp. Men först får vi se om det här försöket leder till en final!

Ska vi tolka det som att du har något mer på gång?
Om formen håller i sig kanske jag ställer upp på nytt. Jag har för mig att det nånstans i gömmorna döljer sig ännu ett romanutkast. Och kanske framförallt ett ganska långt kommet material till en liten diktsamling.